Hickorysäsongen 2009 har startat!

Undertecknad har redan haft glädjen att spela årets första rond naturligtvis på en skotsk linksbana (Dunbar) och givetvis med hickories. Dunbar är den bana som ligger längst österut från Edinburgh på södra sidan av Firth of Forth och en av de fyra finalkvalbanorna då The Open spelas på Muirfield, senast 2002 då Ernie Els vann.

Dessvärre inleddes året för undertecknad med en förlust mot kollega Klas med 1/0 efter en avslutande treputt. Innan dess hade vi båda i sanningens namn visat upp hela registret, duffar, toppar, klackar och dykhookar. Om jag anstränger mig kan jag nog erinra mig en eller annan bollträff.

Jackson's Pennies hole, nr 3 på Dunbar par 3

Nu har ju scoren ingen som helst betydelse i matchspel så länge man är bättre än motspelaren. Det är den 8:e januari 2009 och vi får spela en underbar linksbana i strålande solsken och +7 grader. Ronden är dessutom "complimentary " och krediteras vår gode vän Jacky Montgomery som är headpro på Dunbar och liksom vi deltagit i World Hickory Open.

Jag får så småningom ner min skånske vän i brygga efter att ha först hämtat in ett fyra-ner läge till lika och därefter briljant placerat en mid iron hyggligt nära hålet i motvinden på svåra 16:e (korthålet). När sedan pågen får ett högersläpp med carry i havet är det svårt att inte känna segervittring. Naturligtvis händer då det som inte vare sig får eller ens kan hända enligt gängse naturlagar om markförhållanden. Bollen studsar ur havet 40 meter snett framåt vänster och lägger sig vackert på green. Att den dessutom lägger mig stymie är ofrånkomligt. Även om vi delar hålet och jag sedan slår ett kanonutslag på 17:e så vet jag att jag omöjligen kan vinna. Jag inser att det står skrivet med eldskrift i mitt skeva leende redan på 16:e green.

Shore hole, nr 4 på Dunbar par 4

Nu borde jag ju ha räknat ut att det skulle gå så här redan innan start. Vi hade nämligen båda två lånat varsitt hyrset av vår lokale kamrat - "buggern" Scott Patrick. Utan mina egna topprenoverade Stewarts är jag lika förlorad som en feathery när guttyn kom. Matchen gällde (som brukligt) en öl efteråt ,varken mer eller mindre. I detta fallet en Best från Belhaven som ligger nästgårds.

Så här skall en bunker se ut!

I det gemytliga klubbhuset är stämningen rofylld och angenäm, en golfklubb där alla tar av sig mössan. I ett hörn sitter tre damer i 70-årsåldern och dricker te. Vid ett annat bord sitter ett par och äter lunch. Ingen av dem är där för att spela.

Vi träffar en bekant från British Golf Collectors Society som kommer och hälsar. Han och hans fru har sett oss på banan men hann inte ifatt. De har just köpt ett hus vid stadens utkant, ett andra hem som han försynt uttrycker det när jag frågar. Somliga har det bra. De beställer blodpudding och jag undrar över vem som äter det på en svensk golfklubb. Kaptenen som också sett oss på banan kommer fram och presenterar sig. Med hickories och golfbyxor så märks vi. Vi äter lunch, kycklingsoppa med paj och bröd, kostar tre pund var och smakar alldeles utmärkt.

Det är svårt att stå emot deep-fried haggis

Hem till hotellet, puben och där vi träffar en annan god vän, samlaren David Kirkwood. Han bjuder hem oss att titta på klubbor vilket vi naturligtvis inte kan tacka nej till. Klockan är över åtta och vi inser att vi haft så trevligt så att vi glömt bort att äta middag. På vägen hem till David passerar vi en deep-fried haggis bar och vi beställer för take away. Underbart gott även om några av haggisarna visade sig vara white pudding och en annan hade mänskliga drag. Det underlättar om man inte är alltför nogräknad.

Nästa morgon har frosten slagit till och eftersom vi har en bokad starttid 08.30 på Gullane Nr 2 ringer vi klubben för att kolla läget. Banan öppnar tidigast 10.30. Eftersom vi flyger hem till Sverige kl 15.30 är det bara att glömma spel. Synd, eftersom solen skiner och vi sett fram emot att få spela in på årets World Hickory Open bana. Vi tar en tur med bilen upp på Gullane Hill istället.

Det är hårt i backen och kallt och vi förstår varför det är stängt men banorna ser onekligen inbjudande ut ändå. På toppen av Gullane Hill ser man golfbanor så långt ögat når. Gullanes tre banor, Luffness, Kilspindie, Craigielaw och åt andra hållet Muirfield och där bakom nybyggda och exklusiva Archerfield med två banor och omgärdande hus i mångmiljonklassen. Oskotskt men jag måste säga ett imponerande projekt.
Redan Hole, nr 15 på North Berwick, par 3

I väntan på hemresan tar vi bilen till North Berwick och promenerar på banan för att känna atmosfären och titta på klassiska hål som Redan och Pit.
Pit Hole, nr 13 på North Berwick, par 4

Vi besöker ett antal second-hand butiker och gör några små fynd. Klockan börjar närma sig lunch och vi passerar Old Musselburgh Links, världens äldsta kvarvarande spelplats. Vi blir sugna på att lira "Quick 9" men när det visar sig att det även där är stängt åker vi in till Edinburgh och äter lunch på en trevlig pub bredvid Bruntsfield Links.

Hemresan till Sverige går mycket smidigt sedan Ryanair börjat flyga till Edinburgh. Jag är hemma vid dörren klockan 20.30 men då har Klas som har 50 mil från Skavsta till Lund en bit kvar.

Otroligt ändå vad mycket man hinner med på ett par dagar i Skottland, och vi längtar redan tillbaka.
Fredagen den 29:e maj spelas Scottish Hickory Championship på Gullane 3 så snart är det dags igen!

Om du vill få största möjliga behållning av att spela med hickories - satsa på bra klubbor !

Börja med att titta in i vår nya webshop!

Läs också mer om våra golfhistoriska events under menyn Nyheter 2009

Bästa hälsningar

Owe Werner