Hickory vs. Steel...

I helgen spelades en lagmatch i golf där 12 "nymodernister" mötte lika många "bakåtsträvare".

Platsen var Bro-Bålstas 9-hålsbana och upplägget var alltså att det ena laget spelar med hundra år gamla klubbor och det andra laget med moderna klubbor. Matchen arrangerades på ett högst förtjänstfullt sätt för andra året av initiativtagaren Patric Andersson och hickorykommittén på BBGK. Hur det gick? Låt mig återkomma till det. Först måste vi nämligen ha resten av förutsättningarna klara för oss.

På Bro-Bålsta GK har man sedan flera år en Vintertour där ett stort gäng håller igång och spelar varje söndag på den lilla 9-hålsbanan oavsett väderlek. Greenerna är också öppna hela säsongen oavsett temperatur. Jag kan inte reglerna och formerna för touren i detalj men jag har förstått att den är mycket populär. Det spelas tävlingar, man för statistik, äter korv och soppa, ordnar slutspel bland mycket annat. Det handlar om golf med bärbag och sju klubbor under inte alltför allvarliga former med trevligt umgänge på en enkel och kort bana. Kontrasten till närbelägna Bro-Hof känns enorm.

Själv är jag medlem i Stockholms Golfklubb men jag är litet avundsjuk på BBGK:s vintertour. Hur som helst - nu har 12 rostiga hickorygubbar utmanat 12 vässade tourspelare på lagmatch!

Den stora skillnaden

Vad skiljer då spelet med klubbor från hickoryeran och moderna stål eller grafitskaftade klubbor? Hickory började användas som skaft i golfklubbor på 1820-talet och var det ledande skaftmaterialet i över hundra år. Träskaft har man ju annars spelat med åtminstone sedan 1400-talet så det här med stål och grafit får ur golfhistoriskt perspektiv anses vara en nymodighet.

Att spela med hickories handlar ytterst om en stor kärlek till spelet. Något som för de ofrälsta mest kan tyckas yttra sig i en slags maskeradartad fars med löjliga byxor och töntigt självplågeri. Det säger ju sig själv att toppmoderna klubbor av 2009 års modell helt enkelt MÅSTE ha bättre spelegenskaper än hittegods från första världskriget. Utvecklingen har ju faktiskt gått framåt. Bara på senaste 20 åren så har t.ex. snittlängden på touren ökat med 30 yards. Det verkar förmodligen korkat att göra spelet svårare än vad man behöver.

Mashies och niblicks

För många av oss som spelar med hickories handlar det istället om en annan attityd och inställning till spelet och livet. Vår taktik är inte att slå drivarna så hårt vi orkar och vi hänger oss inte heller på wedgen. Snarare försöker vi med ödmjukhet sätta bollen i spel från tee och med viss finess navigerar vi oss vidare med mashies och niblicks i riktning mot green. Vi spelar utan dröjsmål, håller bollen under vinden och undviker till varje pris bunkrar eftersom de för oss är hinder i ordets rätta bemärkelse. När vi belönas av en ren träff är det en oslagbar känsla!

Kan du acceptera ett dåligt läge och leva med att en perfekt slagen drive hamnar i en uppslagen torva? Då har du också lättare att mentalt klara av att spela med antik utrustning. En hickoryskaftad klubba har ett eget liv och unika egenskaper så om du förväntar dig en exakthet och absolut rättvisa i alla situationer så är det värre.

Konst eller vetenskap

Att spela spela med hickories är mer konst än vetenskap och man behöver inte ta sin golf eller sig själv på största allvar. Det är kul att spela bra men det är inte hela världen om det går dåligt. Hickoryspelare glömmer fort och ältar inte scorer i klubbhuset. Vi har andra saker att prata om och anser att om allting alltid var lika och till hundra procent rättvist så vore golfen rätt ointressant och livet i övrigt ganska trist.

Vad skiljer då rent tekniskt hickories från moderna klubbor? Redan första intrycket säger att klubbor från hickoryeran inte är lika förlåtande. Klubbhuvudena är inte lika runda i formen, man noterar en avsaknad av tå-häl viktning, offset och blänkande krom lyser med sin frånvaro. Greppen är inte av gummi utan av läder. Det mest anmärkningsvärda med hickories är just skaften som är tillverkade av trä - hickory, ett hårt och segt träslag ur familjen valnötsväxter. Ett hickoryskaft vägen runt 150 gram, ungefär 100 gram mer än ett stål eller grafitskaft.

Vridstyvheten (torque) är inte som på moderna klubbor någon enstaka grad utan varierar och kan mycket väl vara över 10 grader. Ett hickoryskaft kan böja sig av väta eller värme och mår inte bra av att användas när det är kallare än några plusgrader. Då kan de spricka eller brytas av. Hickoryskaft kräver vård och ömhet men rätt skötta och korrekt använda är det förvånansvärt sällan ett skaft går av. En spelare med bra sving kan dra nytta av den lägre vridstyvheten och genom att vänta in klubbhuvudet kan han både slå långt och arbeta med bollen. Kanske går de 10% kortare men när stålskaften tog över behövde man ett halvdussin klubbor för att slå lika många typer av slag som man tidigare gjort med en hickoryskaftad klubba.