Ännu en länk till historien...

Hickorygolfen i Sverige 2009 har som bekant slagit alla rekord. Dock på ett för utomstående något oväntat sätt. Svenska Hickorymästerskapen 2009 på Falsterbo föregicks som våra läsare kanske minns av The Hickory Grail, en lagmatch mellan Europa och USA – en tillställning med mycket Ryder Cup känsla i form av parader, flaggor och middagar. På förekommen anledning hade vi ett 50-tal internationella gäster från i huvudsak USA och de brittiska öarna på besök. Flera av dessa i huvudsak genuina golfare sade sig vara både imponerade och förundrade över utvecklingen i Sverige med över 230 spelare anmälda till mästerskapet. Det som är intressant är att hickorygolfen ser annorlunda ut i Sverige än i övriga världen.

I Sverige består expansionen framför allt av relativt unga människor och duktiga golfspelare. Runt hälften av startfältet på Falsterbo hade hcp 5 eller bättre. Många spelar regelbundet och har skaffat ”toppgods”- alltså professionellt renoverade klubbor, vissa har till och med matchade set. Man tränar, funderar och diskuterar svingvikt, bollflykt och svingteknik. Inget fel i det – tvärtom. Däremot verkar intresset för historien, samlandet och själva spelets idé ännu vara i sin linda.

Utomlands däremot och framför allt i Storbritannien men även tidigare i Sverige har hickorygolfandet bestått av i huvudsak äldre samlare av golf memorabilia som träffats någon gång om året. Man har spelat med orenoverade klubbor med fel vikt och längd, halvdefekta, rostiga saker med krokiga skaft och hala grepp. Kraven på resultat har varit obetydliga. Det viktiga har varit att man träffas, spelar tillsammans och har trevligt. Man har pratat gamla glada minnen men också med viss oro diskuterat golfens utveckling och framtid. Många i den här så kallade första generationen moderna hickorygolfare besitter stora kunskaper i spelet golf.

Jag tycker det vore synd och skam samt en stor förlust om den här länken till historien skulle gå förlorad. Därför hoppas jag att den ”andra generationen” inte enbart fokuserar på att spela även om jag vet hur roligt det är. Jag vågar lova att för den som gör sig besväret att gå ytterligare ett steg så blir golfen ännu roligare. Golfen är ju begåvad med mängder av duktiga författare. Börja med att läsa några golfböcker, mina personliga favoriter hittar du här. Det finns naturligtvis också massor med info på webben. Ett annat kul sätt att förkovra sig på är att skaffa sig information om sina egna hickoryklubbor. Var kommer dina klubbor ifrån och vem har tillverkat dem? Tack vare Carl Folcker från Djursholms GK kom jag själv alldeles nyligen över en putter från min egen hemmaklubb. Hör gärna av dig om du har en hickoryklubba från en svensk golfklubb!

Nyligen var vi flera svenskar som åkt över och spelade World Hickory Open i Skottland. Andra dagen var jag lottad med en trevlig kille i 35-års åldern vid namn Rick Valentine, ansvarig för Golfakademin på Loretto School i Musselburgh. Jag frågade vad som fått honom att börja spela hickories och han berättade att han var född i en riktig golffamilj. Även om han alltid vetat att hans farmor Jessie Valentine varit en mycket framgångsrik amatörgolfare och att hennes far varit professional med golfshop i Perth, Scotland så hade han inte tänkt så mycket mer på det. Jag erinrade mig att jag i mitt Tom Stewart ställ hemma hade en klubba stämplad Joe Anderson, Perth och visst var det Ricks gammelfarfar - vilket sammanträffande!

Rick berättade vidare att det var alldeles nyligen han börjat intressera sig för detta och han hade börjat försöka ta reda på mer. För 3-4 år sedan hade han kommit över sin första Joe Anderson klubba och han försökte nu att få tag på fler. Han berättade med visst vemod att han hade missat att ta över hans shop fylld av hickoryklubbor när hans farmor en dag bestämt sig för att hon inte ville behålla "skräpet" längre. På den tiden var hickoryklubbor gårdagens nyheter och mer eller mindre värdelösa och ingen trodde att de någonsin skulle användas igen.