Äntligen hemma igen…

Så då äntligen säsongspremiär 2010 trots sen vår och vulkanaska. Vi flyger Ryan från Skavsta till Edinburgh. Tre man delar på två flygfodral och en incheckad väska à 15 kilo. Numera tillåts bara 20 kilo golfutrustning mot tidigare 32 men det går bra eftersom vi bara har med varsitt halvset. Handbagaget på 10 kilo räcker långt även om väderprognosen gjort det extra svårt att planera den här gången. Inget kan lämnas åt slumpen då det under alla omständigheter skall med clubblazers, skjortor och slipsar, plus-fours, varma tröjor och övriga reskläder. Än så länge finns dock som tur är inga restriktioner på hur mycket kläder man faktiskt får ha på sig. Med viss rutin har vi stolt bokat prioriterad ombordstigning för en av oss. På så sätt kan den raske vederbörande hastigt och listigt lägga beslag på en sätesrad vid nödutgång. Alltid skönt med litet extra plats för oss med långa ben. Snart vankas det förfriskningar, sprit i påse, köp en 25 ml och du får en gratis. Vem kan motstå skraplotterna med sådana lukrativa erbjudanden?

Vi landar lördag eftermiddag den 8:e maj i ett soligt Edinburgh. Vi har bokat hyrbil inte hos Avis eller något annat känt företag utan på Thrifty / Dollar - förmodligen för att de var tio spänn billigare. Fler än oss har gjort likadant och vi hamnar inte först i kön. Paret före verkar snarare förhandla om att köpa istället för att hyra en bil. Proceduren kring kontraktsskrivningen för hyrbilen är avsevärt mer omsorgsfull än säkerhetskontrollen för att komma på flygplanet men vi får vår bil till slut och resan kan börja.

För en hickorygolfare är GPS otänkbart så istället för att köra närmsta vägen mot Forth Bridge och vidare till vår tänkta första anhalt St. Andrews så kör han istället i motsatt riktning och hamnar på Edinburgh Bypass. Glada medpassagerare gråter dock inte över detta för vi beslutar helt sonika vidare färd till Old Musselburgh där vi är medlemmar. Fotbollen på TV lockar de flesta mer en lördag eftermiddag som denna så en pint Belhaven Best följt av Quick 9 på en nästan tom bana blir en alldeles utmärkt och avslappnande uppvärmning.

Efter en dryga timmes bilfärd är vi äntligen hemma igen i The-Home-Of-Golf där vi har lånat en lägenhet av vår gode vän Stuart. Vi träffar också Neill, till vardags caddie på Kingsbarns på The New Club där Neill är medlem. Det var här som Old Tom ramlade i trappan och dog för 102 år sedan. Vi håller oss på benen för vi skall upp tidigt.

Söndagen är vikt för spel på Royal Aberdeen (där Tom Watson vann British Senior Open 2005) med Bill som vi lärt känna genom British Golf Collectors Society. Det tar ett par timmar att köra och vi är framme i god tid men ändå inte. Trots att vi kan se klubbhuset vet vi inte hur vi skall ta oss dit. Vi frågar och frågar men vi kommer fel gång på gång. Det är som vi befinner oss i ett floddelta med bara vatten och inga broar. Med tio minuters marginal kommer vi till slut fram och får spela en fantastisk links i ett underbart vårväder. Vi spelar bara för att det är roligt, utan bets och bara njuter. Det slås många fina slag och görs flera birdies men det är ingen som pratar om scoren den här dagen. Efter att vi tackat Bill så fortsätter vi vår resa upp till Nairn där vi hyrt en stuga av golfklubben – The Greenkeepers Cottage.

Det är en färd på ganska smala vägar rätt genom landet som tar ett par timmar. Vi hämtar nyckeln i baren i klubbhuset som trots att klockan närmar sin åtta en söndagskväll fortfarande har öppet. Några medlemmar beklagar att vi inte fått en vägbeskrivning till stugan och tar sig tid både att rita kartor såväl till vår hyrda bostad som till diverse restauranger. Såväl golfklubben som kvällens restaurang Golf View Hotel har en fantastisk utsikt över Moray Firth och vi tror oss nästan kunna se Royal Dornoch på andra sidan. Sent tillbaka i stugan berättar väderprognosen för morgondagen om frost, åska, snö, hagel och storm. Morgonen visar sig dock från en annan sida. Det är förvisso lite kallt för årstiden men sol.

I shopen handlar vi varma kläder och väntar på Hamish som bjudit oss hit. Vi bestämmer oss för en bästboll scratch med sunningdale rule. Det blir jag och Hamish mot Patric och Stefan. De tre har alla runt 10 i handicap så på pappret är vi favoriter. Jag gillar banan skarpt och efter några inledande bogeys spelar jag bra golf och det håller oss två-tre upp mest hela tiden. Mot slutet hittar dock Patric stilen och vår 3 upp ledning med 5 att spela utjämnas inför sista hålet. 18:e på Nairn är en ganska kort par 5, platt och rakt fram. Det blåser från havet, alltså från vänster. Stefan och Hamish drar sina drives till vänster ruff där de fastnar båda två och är borta.

Patric tappar sin drive något till höger nära gorsen men ligger ok och själv ligger jag mitt i fairway med ca; 200 meter kvar. Patric slår ner sitt andraslag i fairwaybunkern ca; 100 kvar medan jag slår en bra järnetta till greenkant med bara en enkel 15 metersputt eller chip kvar.

Fördel vårt lag.....då slår Patric ett underbart slag från fairwaybunkern och når nästan ändå fram till green men bollen dyker ändå ner i den djupa högra greenbunkern. 50/50 på att han ens kommer ur är min första tanke.

I stället visar det sig att jag har missbedömt läget och min gode vän. Det som händer är att Patric slår ett magnifikt bunkerslag och lämnar sig en 5 meters parputt. Jag har visserligen fortfarande övertaget men självförtroendet har krympt dramatiskt och eaglechippen slås tveksamt och stannar två meter kort.